Komplett växtguide

Jakobs stege

Polemonium caeruleum

Jakobs stege (Polemonium caeruleum) är en elegant perenn från familjen Polemoniaceae, som växer vilt på fuktiga ängar, i snår och i skogsbryn i tempererade delar av Europa och Asien. Den bildar täta tuvor med upprätta stjälkar som når 45–60 cm i höjd. Bladen är udda parbladiga, ljusgröna, sammansatta av 7–27 småblad arrangerade som trappsteg – det är deras utseende som har gett växten dess namn ”Jakobs stege”. Från slutet av april till början av juni täcks växten av klasformade blomställningar bestående av skålformade blommor med en intensivt blå, ibland vit färg, med tydligt gula ståndare. Den är frosttålig (USDA-zon 3–8) och passar utmärkt för skuggträdgårdar, stenpartier och lantliga trädgårdar. Växten är inte giftig för människor eller husdjur.

Tuberos

Polianthes tuberosa

Tuberos (Polianthes tuberosa) är en flerårig lökväxt med ursprung i Mexiko, berömd världen över för sin intensivt söta och berusande doft. Blomstänglarna kan nå upp till 1 meter i höjd och bär klasar av vaxartade vita rörformiga blommor som blommar från sommar till höst. Tuberosen är en högt uppskattad prydnads- och snittblomma som används flitigt inom parfymtillverkning och traditionella ceremonier.

Mastträd

Polyalthia longifolia

Mastträdet är en elegant, städsegrön tropisk växt med en pelarformad krona, hemmahörande i södra Indien och Sri Lanka. Dess långa, smala blad med vågiga kanter föds i en kopparbronsig ton och mognar till en glänsande mörkgrön färg. Bladen hänger nedåt längs grenarna, vilket ger trädet ett karaktäristiskt hängande utseende. Under våren producerar det små, stjärnformade blekgröna blommor under några veckor, följt av fruktklasar som mognar från grönt till mörklila och uppskattas av fåglar. Det förväxlas ofta med det äkta ashokaträdet (Saraca asoca) och kallas därför ofta för 'falskt ashokaträd'.

Fyrling

Polycarpon tetraphyllum

Polycarpon tetraphyllum är en lågvuxen, ettårig ört med förgrenade, nedliggande stjälkar som vanligtvis når en höjd på 15–20 cm. Bladen är omvänt äggrunda, glänsande och sitter i skenkransar om fyra (vilket gett upphov till namnet "tetraphyllum" – fyrbladig). De små, vita blommorna, som ibland har rosa inslag, sitter i täta blomställningar i stjälktopparna, och de runda fröna är ytterst små (0,4–0,5 mm). Arten har sitt ursprung i Sydeuropa, Medelhavsområdet, Storbritannien, Mellanöstern och den indiska subkontinenten, men har naturaliserats på nästan alla kontinenter. Den växer vanligtvis på sandig jord i kustområden, på störd mark, i trottoarsprickor, trädgårdar och ödetomter, där den ofta uppträder som ett ogräs.

Jungfrulin

Polygala

Polygala är ett omfattande släkte av blommande växter i familjen jungfrulinsväxter (Polygalaceae), med hundratals arter som sträcker sig från låga örter till subtropiska vintergröna buskar. Den mest kända prydnadsarten, myrtenbladigt jungfrulin (Polygala myrtifolia), är en snabbväxande buske som uppskattas för sina rikliga rosa-lila blommor, medan andra arter, såsom Polygala tenuifolia och Polygala senega, har en lång historia av användning inom traditionell medicin.

Ärtbuske

Polygala myrtifolia

Polygala myrtifolia, allmänt känd som ärtbuske eller myrtenbladsormrot, är en vintergrön buske med ursprung i Sydafrika. Den producerar rikligt med fjärilsformade blommor i nyanser av lila, malva och rosa under nästan hela året, vilket gör den till en av de mest prydnadsvärda och lättskkötta buskarna för trädgårdar, uteplatser och kustnära landskap. Den tillhör familjen Polygalaceae och är en snabbväxande art.

Getrams

Polygonatum

Polygonatum, mer känd som rams eller Salomons sigill, är ett släkte med cirka 63 arter av rhizombildande skogsperenner i familjen sparrisväxter (Asparagaceae). De är hemmahörande i tempererade regioner på norra halvklotet, främst i Asien. På våren skjuter ogrenade stjälkar upp från ett krypande rhizom och bågnar elegant med två rader av ovala, parallellnerviga blad. Från bladvecken hänger små, rörformade gräddvita blommor med grönaktig spets, ofta svagt doftande, under senvåren och försommaren. Dessa följs av blåsvarta bär (röda hos vissa arter) under sensommaren. I trädgårdar är storrams (P. x hybridum), jätterams (P. multiflorum), getrams (P. odoratum), och brokbladiga kultivarer vanligast; de varierar från dvärgformer på 20 cm till ruggar på 1 till 1,5 m. Bladen blir gula på hösten och de ovanjordiska delarna vissnar ner helt under vintern.

Storrams

Polygonatum multiflorum

Polygonatum multiflorum är en mycket köldtålig, rhizomatös perenn, ursprunglig i skogar i Europa och tempererade Asien. Dess ogrenade, elegant välvda stjälkar, upp till 90 cm höga, bär alternerande ovala blad; sent på våren hänger klasar med 2 till 6 vita tubformade blommor med gröna spetsar under dem, följt av blåsvarta runda bär. Den bildar gradvis kolonier i skuggan.

Getrams

Polygonatum odoratum

Polygonatum odoratum, allmänt känd som getrams, är en rhizombildande skogslundsperenn som hör hemma i tempererade delar av Europa och Asien, från Storbritannien genom Ryssland till Kina, Korea och Japan. Den har fått sitt namn efter de kantiga listerna längs de bågformade stjälkarna. Denna skuggälskande perenn får varje vår eleganta rader av hängande, klockformade, gräddvita blommor med gröna spetsar under de alternerande elliptiska bladen. På hösten blir bladverket gyllene innan det vissnar ner till en knölig jordstam markerad med runda ärr – som sägs likna lacksigill – vilken övervintrar under jorden. Jordstammen är en välkänd ingrediens inom traditionell kinesisk medicin (känd som Yu Zhu), medan de mogna blåsvarta bären är giftiga och aldrig bör ätas.

Trampört

Polygonum arenastrum

Polygonum arenastrum, allmänt känd som trampört, är en ettårig, krypande ört i familjen slideväxter (Polygonaceae). Den härstammar från Eurasien men är naturaliserad i hela världen och bildar täta mattor på packad jord, stigar, trottoarer och störd mark. Dess små vita eller rosa blommor blommar från sommar till höst och lockar till sig nyttiga insekter.

Trampört

Polygonum aviculare

Trampört är ett mycket vanligt ettårigt, krypande ogräs som trivs på packad jord, i trottoarsprickor och längs vältrampade stigar. Den har sega, förgrenade stjälkar med små blågröna lansettlika blad och producerar små gröna blommor med vita eller rosa kanter från sommar till höst, följt av små mörka frön. Den är extremt tålig och anpassningsbar, och är ett av världens mest kosmopolitiska ogräs som kan frodas där få andra växter överlever.

Rosa pilört

Polygonum capitatum

Polygonum capitatum, allmänt känd som rosa pilört, är en lågväxande, halvt vintergrönt marktäckande växt med ursprung i Himalayas bergstrakter i Nepal och Kina. Den producerar charmiga rosa pompomliknande blomhuvuden från våren till den första frosten, med attraktiva mörkgröna lansettformade blad prydda med vinröda chevronmönster. Denna kraftfulla och snabbt spridande växt trivs i full sol till halvskugga och används flitigt i trädgårdar som marktäckare, i hängkorgar och längs rabatter.

Stensöta

Polypodium

Polypodium är ett släkte med cirka 100 arter av städsegröna ormbunkar som är inhemska i tempererade regioner på norra halvklotet. De växer ofta som epifyter på trädstammar eller som litofyter på stenar och murar. Deras krypande, fjälliga rhizomer producerar läderartade, enkelt parflikiga blad och ger släktet dess svenska namn, stensöta ('många fötter').

Stensöta

Polypodium vulgare

Polypodium vulgare, eller stensöta, är en liten vintergrön ormbunke som hör hemma i skogsmarker, klippavsatser och gamla stenmurar i Europa och Nordafrika. Dess horisontella, krypande jordstam förankrar läderartade, djupt flikiga blad som förblir gröna under vintern, medan gyllene-orangea sporgömmen (sori) prickar undersidan av mogna blad från midsommar till höst. Den är anmärkningsvärt tålig mot både skugga och torka och trivs som litofyt på stenar och murar eller som epifyt på mossiga trädstammar, vilket gör den till en av de enklaste ormbunkarna att naturalisera i en trädgård i tempererat klimat.

Aralia (släkte)

Polyscias

Polyscias är ett släkte av tropiska buskar och småträd inom familjen Araliaceae, med ursprung främst i tropiska Asien, Stilla havets öar och Madagaskar. De odlas i stor utsträckning som krukväxter för sitt eleganta prydnadsbladverk och kallas vanligen aralior eller ming-aralior.

Balfour Aralia

Polyscias balfouriana

Polyscias balfouriana är en elegant tropisk städsegrön buske från familjen Araliaceae, ursprungligen från Nya Kaledonien och Stilla havets öar. Den är känd för sina glansiga, runda blad med vågiga kanter som liknar middagstalrikar, och gör sig utmärkt som ett iögonfallande inomhusexemplar. Med sin långsamma, upprätta växtvana och slingrande stjälkar prickade i grått tillför Balfour Aralia en förfinad tropisk estetik till vilket inomhusutrymme som helst.

Ormbunksbladig Aralia

Polyscias filicifolia

Polyscias filicifolia, allmänt känd som Ormbunksbladig Aralia, är en tropisk krukväxt med ursprung från Stilla havsöarna och Sydostasien. Dess karaktäristiskt delikata, ormbunksliknande bladverk skiljer den från andra Aralia-arter och gör den till en uppskattad prydnadsväxt i inomhustropiska trädgårdar. Det är en långsamväxande vintergrön växt som trivs i varma, fuktiga miljöer.

Ming-aralia

Polyscias fruticosa

Ming-aralia (Polyscias fruticosa) är en elegant tropisk vintergrön buske från familjen Araliaceae, uppskattad för sitt fint delat, spetslikt bladverk som ger den ett nästan bonsai-liknande utseende. Ursprungligen från Indien och Sydostasien kan den bli upp till 2,4 meter inomhus och upp till 7,5 meter i sitt naturliga habitat. Dess långsamma tillväxttakt och graciösa, upprätta form gör den till en framträdande rumsväxt.

Geraniumaralia

Polyscias guilfoylei

Polyscias guilfoylei, allmänt känd som geraniumaralia eller vilt kaffe, är en elegant tropisk städsegrön buske med ursprung på Stillahavets öar. Den har sammansatta blad med 7–9 småblad som uppvisar frodig grön eller brokig färgning med vita och gula kanter, vilket ger växten ett spetslikt, dekorativt utseende. Ett klassiskt val för både inomhusmiljöer och tropiska utomhuslandskap – denna långsamväxande växt belönar tålmodiga odlare med iögonfallande bladprakt året runt.

Sköldaralia

Polyscias scutellaria

Sköldaralia är en kompakt tropisk buske som härstammar från öarna i sydvästra Stilla havet. Den är uppskattad för sina glänsande, rundade och skålformade blad som växer i klungor vid grenspetsarna. Inomhus förblir den ganska kompakt och växer långsamt, vilket gör den till ett populärt val som en strukturerad accentväxt eller i bonsaistil. I sin naturliga miljö kan den bli flera meter hög som en undervegetationsbuske, men krukodlade exemplar hålls enkelt små med lätt beskärning.

Schildbräken

Polystichum

Polystichum är ett kosmopolitiskt och artrikt släkte av städsegröna ormbunkar i familjen Dryopteridaceae (träjonväxter), populärt kända som schildbräknar på grund av sina glänsande blad med taggiga kanter som påminner om järnek. Med cirka 500 arter spridda över världen anpassar sig släktet väl till skuggiga miljöer och värderas som en tålig och lättskött bladväxt i både trädgårdar och krukor.

Julbräken

Polystichum acrostichoides

Polystichum acrostichoides, allmänt känd som julbräken, är en robust, vintergrönt ormbunke med ursprung i östra Nordamerika. Dess läderartade, lansettformade blad förblir gröna hela vintern, vilket gör den till en framträdande växt under juletiden. Den trivs i skuggiga skogsmiljöer och är uppskattad för sitt låga skötselkrav och sitt visuella värde året runt.

Västlig svärdormbunke

Polystichum munitum

Polystichum munitum, allmänt känd som västlig svärdormbunke, är en stor städsegrön ormbunke som är inhemsk i de tempererade regnskogarna i Stilla havets nordvästra kustområden i Nordamerika. Dess glansiga, mörkgröna blad böjer sig utåt från en tät central krona och kan bli upp till 180 cm långa. Det är en av de mest förekommande och motståndskraftiga ormbunkarna i Stillahavsnordvästens skogar och är mycket uppskattad i skuggiga trädgårdar och naturalistisk landskapsgestaltning.

Björnmossa

Polytrichum commune

Stor björnmossa (Polytrichum commune) är en bladmossa som tillhör familjen björnmossväxter (Polytrichaceae) och är Europas största mossart. Dess upprättstående, sällan förgrenade stammar växer till 10–40 cm höjd och bildar mörkgröna till blågröna, täta och djupa mattor. De 8–12 mm långa, smalt lansettlika bladen sitter spiralställt på stammen: i torrt tillstånd ligger de tätt mot stammen, medan de spärrar ut vid fukt, och bladkanterna är kraftigt sågade. På bladens ovansida löper små lameller som hjälper till att binda vatten. Arten är tvåbyggare; på skotten utvecklas på sommaren ett fyrkantigt, gult eller rödbrunt sporkapsel på ett 12–20 cm långt skaft. Kapseln täcks av en huva med glänsande, guldgula hår, vilket gett mossan dess namn. Den förekommer på alla kontinenter utom Antarktis, upp till 2000 meters höjd. Den trivs i fuktiga barrskogar med sur jord, på myrar, fuktiga hedar och vid bäckkanter. I Sverige är den mycket vanlig i hela landet och är inte hotad. Under medeltiden flätades rep av dess starka stammar.

Blå vattenhyacint

Pontederia azurea

Blå vattenhyacint (Pontederia azurea, syn. Eichhornia azurea) är en flerårig vattenväxt från familjen Pontederiaceae, ursprunglig i Central- och Sydamerika, inklusive Brasilien. Till skillnad från den flytande vattenhyacinten rotar denna art i bottenslammet och skjuter ut stjälkar som sträcker sig upp till ytan. Den har runda, glänsande, gröna blad på cirka 10 cm och iögonfallande blåvioletta blommor med gula markeringar. Den växer kraftigt i stillastående eller långsamt rinnande vatten.

Poppel

Populus

Populus är ett stort släkte med cirka 25–57 lövfällande träd i familjen videväxter (Salicaceae), allmänt kända som popplar, aspar och bomullspopplar. Dessa snabbväxande träd, som hör hemma på norra halvklotet i Nordamerika, Europa och Asien, kan nå höjder på 15–50 m och kännetecknas av sina darrande blad, vindpollinerade hängen tidigt på våren och fröspridning med bomullsliknande hår. De trivs i full sol och fuktig, väldränerad jord och värderas för timmer, fytoremediering, vindskydd och prydnadsplantering.

Kanadapoppel

Populus × canadensis

Kanadapoppel (Populus × canadensis, även kallad Populus × euramericana) är en hybrid mellan den europeiska svartpoppeln (Populus nigra) och den amerikanska virginiapoppeln (Populus deltoides). Den uppstod i Frankrike strax efter år 1700 när de två arterna började odlas tillsammans, och har sedan dess blivit ett av de mest planterade träden i produktionsskogar samt längs flodstränder och vägar i Europa och Nordamerika. Det är ett mycket snabbväxande lövfällande träd med en pelarformad eller oval krona som når en höjd på 35–45 meter. Bladen är triangulära, 8 till 14 cm långa, glänsande gröna och har naggad kant. Tidigt på våren bildas hängen: röda på hanträd och gröna på honträd, som senare släpper frön inbäddade i ett vitt, bomullsliknande ludd. Det finns många kloner, såsom 'Serotina', 'Robusta', 'Eugenei' eller den guldbladiga 'Serotina Aurea'. Veden är spröd och trädet är relativt kortlivat.

Gråpoppel

Populus × canescens

Populus × canescens, gråpoppeln, är en naturlig och fertil hybrid mellan silverpoppel (Populus alba) och asp (Populus tremula), från videfamiljen (Salicaceae). Den växer spontant där dess föräldrar korsas, från nordvästra Europa till Uralbergen, och trivs bäst i låglänta områden i Västeuropa, ofta nära dammar, kärr och flodbankar. Den har en stark hybridkraft: den är vanligtvis 20-25 m hög, kan överstiga 30 m och nå 40 m på de bästa platserna, med en stam på över 1,5 m i diameter, större än någon av dess föräldrar. Barken är ljus grönaktig grå, nästan vit, med horisontella band. Bladen är triangulära till ovala, 5-12 cm, glänsande mörkgröna på ovansidan och täckta av en fin grå ludd på undersidan, med vågiga och tandade kanter, mycket mindre flikiga än silverpoppelns. Tidigt på våren, före bladen, ger hanliga träd röda hängen; de mycket sällsynta honliga träden ger gröna hängen. Nästan alla odlade träd är hanliga.

Balsampoppel

Populus balsamifera

Balsampoppel (Populus balsamifera) är ett snabbväxande lövträd med ursprung i norra Nordamerika. Det känns igen på sina doftande, hartshaltiga knoppar tidigt på våren och kan bli upp till 30 meter högt. Det används flitigt vid restaurering av strandmiljöer, som vindskydd och som skuggträd, och trivs i kalla klimat. Det är ett av de nordligaste lövträden i Nordamerika.

Svartpoppel

Populus nigra

Populus nigra, allmänt känd som svartpoppel, är ett stort lövfällande träd med ursprung i Europa och Västasien. Det är ett av de mest ikoniska träden i det europeiska landskapet, känt för sin snabba tillväxt, mörkt fårade bark och graciösa triangulära blad som glimmar i vinden. Den lombardiska poppeln (P. nigra 'Italica') är en välkänd pelarformad kultivar som används flitigt som vindskydd och för att definiera landskap.

Asp

Populus tremula

Aspen (Populus tremula) är ett snabbväxande lövträd som är inhemskt i Europa och delar av Asien, känt för sina rundade, silvergröna blad som darrar och prasslar vid minsta bris tack vare sina platta bladskaft. Den kan nå en höjd på upp till 25 meter, med en slät grön-grå bark som mörknar och spricker med åldern. På våren, innan bladen slår ut, dyker långa gråaktiga hängen upp, och på hösten blir lövverket gyllengult. Den sprider sig lätt genom rotskott och bildar ofta täta klonala lundar, och är en viktig livsmiljö för insekter, fåglar och lavar.

Amerikansk asp

Populus tremuloides

Populus tremuloides, allmänt känd som amerikansk asp, är ett snabbväxande lövträd hemmahörande i Nordamerika, berömt för sin släta vitgrå bark och hjärtformade blad som skimrar och "darrar" vid minsta bris tack vare sina platta bladskaft. Den bildar omfattande klonala kolonier som är sammankopplade genom ett enda rotsystem, där vissa kolonier rankas bland de äldsta och största levande organismerna på jorden. På hösten blir dess lövverk strålande guldgult.

Papalo

Porophyllum ruderale

Mossros

Portulaca

Portulaca är ett släkte av suckulenta blomväxter inom familjen Portulacaceae, ursprungligen från Sydamerika. Kända för sina livfulla, juveltонade blommor och exceptionella torktålighet, trivs de i heta, soliga förhållanden där många andra växter kämpar. Släktet omfattar den prydnadsmässiga P. grandiflora (mossros) och den ätliga P. oleracea (trädgårdsportlak), båda flitigt odlade i tropiska och subtropiska trädgårdar världen över.

Portulaca

Portulaca gilliesii

Portulaca (Portulaca gilliesii) är en suckulent hemmahörande i Sydamerika, med köttiga, krypande stjälkar, ofta rödaktiga, som når cirka 30 cm. På sommaren producerar den små röd-lila blommor. Den är extremt torktålig och idealisk för trädgårdar med lågt underhåll. Innehåller kalciumoxalat, lätt giftig vid förtäring.

Mossros

Portulaca grandiflora

Portulaca grandiflora, allmänt känd som mossros eller rosmossa, är en populär ettårig suckulent med ursprung i Sydamerika (Argentina, Brasilien och Uruguay). Den producerar strålande, rosliknande blommor i nyanser av rött, rosa, orange, gult, vitt och lila som endast öppnar sig i direkt solljus. Denna torktåliga, lättskött växt trivs i varma, soliga förhållanden och mager jord.